När jag träffar en av mina bästa vänner behöver jag inte säga så mycket. Antingen syns det hur jag känner eller så liksom vet hon det bara. Hon behöver inte säga så mycket heller utan jag bara känner det. Värmen som jag får utan att be om den, omfamnar min själ så det känns som om inget någonsin har vart annorlunda. Det är väl därför hon är just min bästa vän. När två personer känns som en, ungefär som om hon vet vad jag tänker och som om hon känner vad jag känner. Och det finns få som får mig att känna mig okej trotts allt. Som om ingenting. Och det är en bra känsla. Jag hoppas att vi alltid kommer att vara vänner. Tack Isabel för att du är du ♥